Arbetslöshet och minimilöner

Kanadas Ludwig von Mises-institut har en hel del intressant att komma med. Deras åsikter är rätt förutsägbara (läs konsekventa) , men ofta rimliga och väl formulerade. Bland annat menar de i sedvanlig österrikisk anda att arbetslöshet inte skulle finnas om inte staten reglerade arbetsmarknaden med minimilöner och andra ingrepp. Hemske Sven associerar fritt i ämnet…

When wages are allowed to fluctuate , work will be found to be plentiful enough for anyone willing to do it.

Människan har oändliga behov och begär. Vilket innebär att någon alltid är beredd att betala någon något för något. Frågan är om alla skulle kunna tjäna tillräckligt för att klara sig, dock.

If wages are allowed to adjust, prices will adjust as well to match not only the changes in production costs, but the changes in the income of the population, which more or less directly determines demand. There is little to be gained by merchants selling goods at prices no one can afford.

Priser skulle generellt sjunka eftersom arbete blev billigare, och därför skulle produktionskostnader sjunka. Vilket skulle bidra till möjligheten för företagen att sänka sina priser för att möta efterfrågan från de lågavlönade. Alternativt skulle lågprisalternativ av det mesta bli vanligare.

Det skulle naturligtvis ändå finnas människor som skulle leva väldigt knapert, eller helt sonika svälta. Även om de får någon form av jobb, kan dessa i teorin vara så dåligt betalande att man inte skulle hinna tjäna in en dräglig inkomst oavsett hur mycket man jobbade. Sen att man inte kallar dem arbetslösa “per se” är egentligen semantik. Problemet med arbetslösa är ju inte att de saknar arbete, utan att de inte har råd att leva.

Hur stort detta problem skulle vara kan man ju försöka sia om. I en “låt vara”-ekonomi skulle priserna onekligen kunna sjunka drastiskt, då moms, arbetsgivaravgifter och allehanda profitslukande skatter skulle försvinna för företagen. De vådligt fattiga, sett till inkomst i relation till priser, skulle inte nödvändigtvis bli särskilt många; totalt sett kan det mycket väl vara värre med dagens system.

Marxister talar gärna om hur kapitalet föredrar en hög arbetslöshet eftersom det dels ökar konkurrensen och desperationen bland arbetare och leder till sänkta löner. Och dels att de arbetslösa kan tjäna som avskräckande exempel så att de anställda anstränger sig för att få behålla sina jobb.

Konkurrens om jobben förekommer ju dock naturligtvis oavsett om folk är arbetslösa eller inte. Mycket vill ha mer, så har man väl ett jobb vill man så klart ytterligare förbättra sin position, bland annat genom att konkurrera om bättre jobb.

Det är inte ens arbetslösheten i sig som är det viktiga. Efterfrågan på anställning är ju egentligen bara en effekt av efterfrågan på en inkomst, vilket härrör ur efterfrågan på att leva ett drägligt liv. Att anställning är synonymt med ett drägligt liv är inte logiskt givet. Dikotomin “anställd eller utfattig” är en effekt av den reglerade arbetsmarknaden.

För att knyta ihop säcken, kan vi i alla lägen konstatera att välfärdsstaten håller uppe priserna och håller nere anställningarna. Inget staten gör (bortsett från att avreglera) kan öka företagens efterfrågan på arbetskraft. Och ingenting staten gör kan sänka priserna. Åtminstone totalt och globalt sett. Att “jobben” blivit ett mantra för svenska politiker är därför fullständigt overkligt.

Advertisements

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s