Abort – knepigt men ändå inte

Tapirtanten skriver om abort med anledning av idiotiska kommentarer på en pro-abortvideo. Som liberal kan man inte annat än att hålla med henne på samtliga punkter. Män är naturligtvis lika ansvariga att skydda sig från oönskad graviditet som kvinnor.

Valet till abort ligger ytterst hos den som äger livmodern i fråga. Dvs, ingen man kan tvinga sin partner att genomgå graviditeten. Eller att göra abort för den delen. Att valet ligger i kvinnans händer kan måhända vara en bidragande orsak till att många män inte engagerar sig i en fråga där deras inflytande är minimalt. Ansvaret att skydda sig lämpas över på kvinnan, eftersom hon står för hela risken och hela makten över valet. Moralkonservativt hat mot kvinnor som gör abort kan eventuellt också härledas till detta. Men det kan liksom inte vara på något annat sätt. Man äger sin egen kropp, inte någon annans.

Frågan huruvida abort är mord eller ej är dock knepig. Var går gränsen mellan embryo/foster och människa med rättigheter? Går den nödvändigtvis ens någonstans i livmodern? Det blir godtyckligt hur man än gör, men antagligen ligger vi på en tillräckligt bra kompromissnivå idag.

Advertisements

Det heliga samtycket

Våldtäkt skiljer sig från många andra brott, där det ju sällan råder några tvivel om offrets samtyckande. Om jag misshandlar dig och tar din mobil, blir det ytterst svårt för mig att i rätten få gehör för mitt påstående att du samtyckte till det. Samma princip gäller sannolikt en majoritet av andra brott. Visst kan jag hävda att du frivilligt skänkt mig din mobil, men rätten tar så klart hänsyn till rimligheten i detta påstående. Vad skulle du få ut av att ge bort din mobil? Ingenting, alltså gjorde du det rimligen inte.

Ett våldtäktsmål är svårare. Rätten kan här inte ta för givet att samlaget skett mot din vilja. Sex, till skillnad från misshandel, sker ju normalt under ömsesidigt samtycke.

Samtidigt, i de flesta andra brottsmål krävs det inte att målsägaren ska bevisa att man gjort det klart för den åtalade att man inte samtyckt till handligen. Jag förväntas förutsätta att du inte vill bli av med din mobil under hot om påk. Med samma logik skulle du kunna få mig fälld för våldtäkt för ett knull som du inte alls hade lust med, men ändå i allt väsentligt visade att du accepterade.

Så kan vi förstås inte ha det. Vilken logik kan vi då åberopa? Jo, att rätten måste ta hänsyn till hur det påstådda brottet avviker från normalfallet. Vaginal penetration sker normalt med samtliga inblandade parters samtycke. Trubbigt våld mot huvudet gör det mer sällan. Därför krävs att målsägande bevisar sitt avsaknande av samtycke i det ena fallet, men inte i det andra.

För att ta ett fånigt exempel: Jag tvingar dig mot din vilja att spela Sänka skepp i flera timmar och du är förkrossad. För att inte tumma på rättssäkerheten måste rätten ta i beaktande att du anklagar mig för något som det inte alls är självklart att du inte samtyckt till. I normalfallet spelas ju Sänka skepp under högst (nåja) frivilliga former.

Våldtäkt är, liksom alla former av tvång och våld, oacceptabelt. Samtycke ska naturligtvis alltid eftersträvas, oavsett vad det gäller. Som liberal ligger det till och med nära tillhands att förespråka en legalisering av precis vad som helst som sker under samtycke. Så helig är principen. Men när oenighet uppstår måste rättsäkerheten stå i första rummet. Som Voltaire ungefär sa: “Jag friar hellre en skyldig än hänger en oskyldig”.

En våldtäktslag som innebär omvänd bevisbörda kommer alltså inte på fråga. Att en skärpning av definitionen på vad som ska räknas som visat samtycke skulle hjälpa ett våldtäktsoffer har jag svårt att tro. Ord står fortfarande mot ord, och den åtalade får på sin höjd ljuga en aning extra.

Dessutom, lagar ska påverka laglydiga människors liv i så låg utsträckning som möjligt. Om polisen i sin jakt på olagliga vapen hade kroppsvisitation i vartannat gathörn skulle det innebära en oacceptabel inskränkning i vanliga människors vardag. Samma princip skulle en glidning mot ett “sexkontrakt” innebära. Ett laga krav på skriftligt samtycke vore ju annars en hygglig lösning på problemet, om det inte vore för denna faktor. Och nej, jag vet att sådana kontrakt inte direkt varit på tapeten, men de förslag på samtyckeslag jag sett har antingen lutat ditåt i någon utsträckning eller verkat helt meningslösa.

Nej, påtvingat sex och Sänka skepp kommer tyvärr att förbli svåra att bevisa, tills normalfallet förändras och dessa aktiviteter inte längre till förkrossande övervägande del sker med samtycke.

Feminism och transvestism

Feminister får en del, ofta berättigat, flak från flashbackkukarnas förlovade land rörande deras val av allierade. Att som feminist försvara det misogyna islam kan exempelvis ses som underligt.

Transsexuella och transvestiter är en annan grupp som i de flesta väder kan räkna med sympati från feministiskt håll. Vilket med tanke på feministers syn på könsroller är besynnerligt. Är inte just T-personer rätt troliga att upprätthålla precis de stereotypa könsroller som feminismen vill avskaffa?

Ta Christer Lindarw som exempel. All heder åt karlns normbrytande. Eller? När han antar kvinnlig form, hur gör han för att framstå som så kvinnlig som möjligt? Han anammar stereotypa kvinnliga attribut. Kläder, kroppsspråk, sätt att tala… allt är som hämtat från gröngölingarnas handbok i stereotyp kvinnlighet. Snarare än att bryta mot normer, förstärker han dem genom att dra en tydlig gräns mellan manligt och kvinnligt. En gräns som feminister i andra lägen brukar vara väldigt pigga på att kritisera.

Jag har all respekt för feminismens vurm för sexuella minoriteter (om nu T-personer ska klassas dit) och normbrytande. Men de borde fråga sig om inte lite kritik mot vissa av sina “skyddslingar” vore på sin plats om de vill framstå som konsekventa.