Lägg av nu!

Nu har supervalåret börjat dra igång på riktigt och partierna tar fram sina största släggor. Oppositionen vill till exempel lagstifta om att minst 80% av svenska folket ska kunna se “viktiga idrottsevenemang” såsom OS via fri TV (dvs inte via betalkanaler). Ja, detta är tveklöst en… viktig fråga. Som inte får lämnas åt den fria marknaden att hantera. Ove i Ödeshög kanske måste köpa ett Canal Digital-abonnemang i en månad för att kunna se åttondelsfinalerna i curling. Så kan vi icke ha det.

Man blir så jävla matt. Om staten nu tycker att det är så förbannat viktigt får de väl se till att deras nickedocka SVT slår betalkanalerna i budgivningarna. Jag bävar inför godtycket vid framställandet av en sådan lista med “viktiga evenemang”. På vilka grunder avgör politruskerna vad som är viktigt? Antal tittare? I så fall borde porr och gulliga katter ligga högt på listan.

Och kolla:

Konstitutionsutskottet, KU, tycker att gränsen på 80 procent är för låg. Det är orimligt att 20 procent av befolkningen, eller närmare 2 miljoner människor, inte ska kunna ta del av stora evenemang, menar utskottet.

Jeez… Konstitutionsutskottet är väl ändå menat att syssla med viktigare frågor än det här? Eller “bröd och skådespel åt folket” kanske står i någon hemligstämplad grundlag numera? Nej, KU har visserligen hand om frågor som rör media, men syftet är sannerligen inte att se till att folk får tillgång till underhållning, utan att se till att medborgarna är tillräckligt välunderrättade för att demokratin ska fungera. Det här är ett bevis på hur långt ifrån liberal demokrati (som visserligen är ett fenomen man kan diskutera i sig) Sverige hamnat.

Advertisements

Kulturarbetare och lön

Hej Blekk tycker att kulturarbetare får för dålig lön och behandlas som att de egentligen bara är hobbyister. Som “kulturarbetare” själv, känner jag igen mig i hennes beskrivning men landar inte alls i samma slutsats.

Så sluta säg till din kulturarbetande vän: ”Vad kul att få jobba med sin hobby”. Kulturarbete är som vilket annat arbete som helst. Förutom att vi ofta är underbetalda och står utan semester, fasta anställningar, pensionssparande och sjukdagar. Det är många av oss som älskar vårt arbete (jag till exempel!), men det blir svårare att älska ett arbete som andra förväntar sig att en ska göra som en ”hobby vid sidan av”.

Jag kan sätta min loppbitna ståbaskeps på att de flesta kulturarbetare HADE pysslat med kultur även om vi inte fått betalt (jag vet att jag hade det i varje fall). Som en… Hobby! Jag ser det som fullt rimligt att se det som en ynnest att få betalt för det man gillar att göra. Lagen om tillgång och efterfrågan leder till att jobb som inte är så efterfrågade (för att de är tråkiga till exempel) betalas bättre, för att locka arbetare.

Vad ska vi göra då? Tja, ett sätt är att börja ge betalt till kulturarbetare på samma sätt som alla andra arbetare får betalt. Kulturarbetarna själva ska kräva rimliga löner och arvoden, men det är svårt eftersom arbetsköparen då säger att: ”Äh, jag kan få det billigare (eller gratis) någon annanstans”. Alltså ligger ansvaret hos arbetsköparen.

Ja, uppenbarligen finns det ju en efterfrågan på kultur (även om en rätt stor del är från statligt håll), så jobb finns det ju. Men inte alltid så välbetalda. Frågan där är ju om det beror på att kultur inte är värt mer än så här. Nja, däremot: Att arbeta med kultur är roligt = Många vill arbeta med kultur = Tillgången på kulturarbetare är hög = Konkurrensen mellan kulturarbetare är hög = Man får lov att acceptera lägre löner.

Att ta sig ur denna situation är nog så gott som omöjligt. Att starta ett fack/skrå som kräver högre lön skulle inte funka om inte ALLA potentiella kulturarbetare var delaktiga. Fackmedlemmar skulle bara sänka sin konkurrenskraft gentemot icke-medlemmar genom att kräva högre lön. Och eftersom antalet människor med stor skicklighet i konstnärliga discipliner är ohyggligt stort, just tack vare att det är så roligt att hålla på med, är ett sådant allomfattande fack inte realistiskt.

Om jag inte tycker att det är värt att arbeta för en viss lön, är jag fri att försöka förhandla eller söka ett annat mer välbetalt jobb. Det faktum att jag stannar kvar på ett roligt men dåligt betalt jobb, betyder naturligtvis att jag är rätt nöjd med situationen trots allt.