Feminism och transvestism

Feminister får en del, ofta berättigat, flak från flashbackkukarnas förlovade land rörande deras val av allierade. Att som feminist försvara det misogyna islam kan exempelvis ses som underligt.

Transsexuella och transvestiter är en annan grupp som i de flesta väder kan räkna med sympati från feministiskt håll. Vilket med tanke på feministers syn på könsroller är besynnerligt. Är inte just T-personer rätt troliga att upprätthålla precis de stereotypa könsroller som feminismen vill avskaffa?

Ta Christer Lindarw som exempel. All heder åt karlns normbrytande. Eller? När han antar kvinnlig form, hur gör han för att framstå som så kvinnlig som möjligt? Han anammar stereotypa kvinnliga attribut. Kläder, kroppsspråk, sätt att tala… allt är som hämtat från gröngölingarnas handbok i stereotyp kvinnlighet. Snarare än att bryta mot normer, förstärker han dem genom att dra en tydlig gräns mellan manligt och kvinnligt. En gräns som feminister i andra lägen brukar vara väldigt pigga på att kritisera.

Jag har all respekt för feminismens vurm för sexuella minoriteter (om nu T-personer ska klassas dit) och normbrytande. Men de borde fråga sig om inte lite kritik mot vissa av sina “skyddslingar” vore på sin plats om de vill framstå som konsekventa.

Arbetslöshet och minimilöner

Kanadas Ludwig von Mises-institut har en hel del intressant att komma med. Deras åsikter är rätt förutsägbara (läs konsekventa) , men ofta rimliga och väl formulerade. Bland annat menar de i sedvanlig österrikisk anda att arbetslöshet inte skulle finnas om inte staten reglerade arbetsmarknaden med minimilöner och andra ingrepp. Hemske Sven associerar fritt i ämnet…

When wages are allowed to fluctuate , work will be found to be plentiful enough for anyone willing to do it.

Människan har oändliga behov och begär. Vilket innebär att någon alltid är beredd att betala någon något för något. Frågan är om alla skulle kunna tjäna tillräckligt för att klara sig, dock.

If wages are allowed to adjust, prices will adjust as well to match not only the changes in production costs, but the changes in the income of the population, which more or less directly determines demand. There is little to be gained by merchants selling goods at prices no one can afford.

Priser skulle generellt sjunka eftersom arbete blev billigare, och därför skulle produktionskostnader sjunka. Vilket skulle bidra till möjligheten för företagen att sänka sina priser för att möta efterfrågan från de lågavlönade. Alternativt skulle lågprisalternativ av det mesta bli vanligare.

Det skulle naturligtvis ändå finnas människor som skulle leva väldigt knapert, eller helt sonika svälta. Även om de får någon form av jobb, kan dessa i teorin vara så dåligt betalande att man inte skulle hinna tjäna in en dräglig inkomst oavsett hur mycket man jobbade. Sen att man inte kallar dem arbetslösa “per se” är egentligen semantik. Problemet med arbetslösa är ju inte att de saknar arbete, utan att de inte har råd att leva.

Hur stort detta problem skulle vara kan man ju försöka sia om. I en “låt vara”-ekonomi skulle priserna onekligen kunna sjunka drastiskt, då moms, arbetsgivaravgifter och allehanda profitslukande skatter skulle försvinna för företagen. De vådligt fattiga, sett till inkomst i relation till priser, skulle inte nödvändigtvis bli särskilt många; totalt sett kan det mycket väl vara värre med dagens system.

Marxister talar gärna om hur kapitalet föredrar en hög arbetslöshet eftersom det dels ökar konkurrensen och desperationen bland arbetare och leder till sänkta löner. Och dels att de arbetslösa kan tjäna som avskräckande exempel så att de anställda anstränger sig för att få behålla sina jobb.

Konkurrens om jobben förekommer ju dock naturligtvis oavsett om folk är arbetslösa eller inte. Mycket vill ha mer, så har man väl ett jobb vill man så klart ytterligare förbättra sin position, bland annat genom att konkurrera om bättre jobb.

Det är inte ens arbetslösheten i sig som är det viktiga. Efterfrågan på anställning är ju egentligen bara en effekt av efterfrågan på en inkomst, vilket härrör ur efterfrågan på att leva ett drägligt liv. Att anställning är synonymt med ett drägligt liv är inte logiskt givet. Dikotomin “anställd eller utfattig” är en effekt av den reglerade arbetsmarknaden.

För att knyta ihop säcken, kan vi i alla lägen konstatera att välfärdsstaten håller uppe priserna och håller nere anställningarna. Inget staten gör (bortsett från att avreglera) kan öka företagens efterfrågan på arbetskraft. Och ingenting staten gör kan sänka priserna. Åtminstone totalt och globalt sett. Att “jobben” blivit ett mantra för svenska politiker är därför fullständigt overkligt.

Kulturarbetare och lön

Hej Blekk tycker att kulturarbetare får för dålig lön och behandlas som att de egentligen bara är hobbyister. Som “kulturarbetare” själv, känner jag igen mig i hennes beskrivning men landar inte alls i samma slutsats.

Så sluta säg till din kulturarbetande vän: ”Vad kul att få jobba med sin hobby”. Kulturarbete är som vilket annat arbete som helst. Förutom att vi ofta är underbetalda och står utan semester, fasta anställningar, pensionssparande och sjukdagar. Det är många av oss som älskar vårt arbete (jag till exempel!), men det blir svårare att älska ett arbete som andra förväntar sig att en ska göra som en ”hobby vid sidan av”.

Jag kan sätta min loppbitna ståbaskeps på att de flesta kulturarbetare HADE pysslat med kultur även om vi inte fått betalt (jag vet att jag hade det i varje fall). Som en… Hobby! Jag ser det som fullt rimligt att se det som en ynnest att få betalt för det man gillar att göra. Lagen om tillgång och efterfrågan leder till att jobb som inte är så efterfrågade (för att de är tråkiga till exempel) betalas bättre, för att locka arbetare.

Vad ska vi göra då? Tja, ett sätt är att börja ge betalt till kulturarbetare på samma sätt som alla andra arbetare får betalt. Kulturarbetarna själva ska kräva rimliga löner och arvoden, men det är svårt eftersom arbetsköparen då säger att: ”Äh, jag kan få det billigare (eller gratis) någon annanstans”. Alltså ligger ansvaret hos arbetsköparen.

Ja, uppenbarligen finns det ju en efterfrågan på kultur (även om en rätt stor del är från statligt håll), så jobb finns det ju. Men inte alltid så välbetalda. Frågan där är ju om det beror på att kultur inte är värt mer än så här. Nja, däremot: Att arbeta med kultur är roligt = Många vill arbeta med kultur = Tillgången på kulturarbetare är hög = Konkurrensen mellan kulturarbetare är hög = Man får lov att acceptera lägre löner.

Att ta sig ur denna situation är nog så gott som omöjligt. Att starta ett fack/skrå som kräver högre lön skulle inte funka om inte ALLA potentiella kulturarbetare var delaktiga. Fackmedlemmar skulle bara sänka sin konkurrenskraft gentemot icke-medlemmar genom att kräva högre lön. Och eftersom antalet människor med stor skicklighet i konstnärliga discipliner är ohyggligt stort, just tack vare att det är så roligt att hålla på med, är ett sådant allomfattande fack inte realistiskt.

Om jag inte tycker att det är värt att arbeta för en viss lön, är jag fri att försöka förhandla eller söka ett annat mer välbetalt jobb. Det faktum att jag stannar kvar på ett roligt men dåligt betalt jobb, betyder naturligtvis att jag är rätt nöjd med situationen trots allt.

Shmoo och klasskamp

Satt och gluttade i “Class counts” av sociologen Erik Olin Wright. Första kapitlet tar upp en intressant poäng om klasskamp, illustrerad av ett exempel ur en gammal serietidning, som kan sammanfattas så här:

Den onde kapitalisten är ute och letar billiga arbetare i ett fattigt land. Han förutsätter att invånarna gladeligen med tanke på sina usla förutsättningar kommer att gå med på vad hans gamla arbetare i västvärlden skulle kalla riktiga svältlöner. Förvånande nog är dock ingen intresserad av hans erbjudande, vilket visar sig bero på invånarnas tillgång på en underligt djurart kallad Shmoo. Shmooerna har förmågan att förvandlas till grundläggande krubb, som ris och bönor. Invånarna har alltså fri oändlig tillgång på mat och är inte i så desperat behov av anställning som man kunde tro. Shmooer kan inte förvandlas till lyxmat, så kapitalisten själv har minimal nytta av dem.

Frågan är vad kapitalisten gör nu. Ska han utrota Shmooerna, ta dem åt sig själv, eller något annat? Olin Wright ställer upp en lista över önskvärda utfall som är menad att visa hur ond kapitalisten är, som tjänar på att arbetarnas levnadsvillkor försämras.

Kapitalisten föredrar (i fallande ordning):
1. Bara kapitalisten får Shmoo. Han sparar visserligen bara in några spänn på basmaten den ger honom, men det är ändå en liten förbättring.
2. Ingen får någon Shmoo. Huvudsaken för kapitalisten är att arbetarna INTE får någon Shmoo.
3. Alla får Shmoo. Om arbetarna ändå ska ha Shmoo, kan kapitalisten lika gärna ta en också.
4. Bara arbetarna får Shmoo. Värsta tänkbara scenario för kapitalisten.

Arbetarna föredrar:
1. Alla får Shmoo. De själva tjänar naturligtvis på att ha Shmoo, men de tjänar också en aning på att deras arbetsgivare kapitalisten har några spänn mer att investera i deras arbetaplats.
2. Bara arbetare får Shmoo. Dd själva är som sagt i stort behov av basmat, och dessutom ökar deras förhandlingskraft gentemot arbetsgivaren då de inte är lika desperata.
3. Bara kapitalisten får Shmoo. Han kan som sagt investera yerligare några spänn i arbetsplatsen (förhoppningsvis investerar han inte i robotar så arbetarna blir överflödiga).
4. Ingen får Shmoo. Sämsta tänkbara för arbetarna.

Logiken här är intressant och rimlig. Dock missar den ju att det går att vända på steken. Om kapitalisten hittade en “Shmii” som förvandlades till gratis arbetskraft skulle intresseförhållandena vara omvända. Det är alltså en generell regel, baserad på att alla vill förbättra sin egen situation. Dvs, klass A tjänar på om klass B:s efterfrågan på deras tjänster minskar.

Principiellt är det är alltså ingen som är “ond” här, i varje fall inte ondare än någon annan. Däremot kan det ändå ses som en indikation på att klasskamp existerar; den ene vinner på att den andre förlorar. Sen om det verkligen är sant, ska jag luska vidare i, men det tar vi i kommande inlägg.

(Shmoo och Shmii är naturligtvis symboliska för liknande företeelser som förekommer i verkligheten. Shmoo skulle kunna motsvara ett statligt eller fackligt socialt skyddsnät. Shmii i verkligheten motsvaras av maskiner eller robotar.)

Godtycklig nationalism

Den vanligen liberala Gothbarbie slår ett slag för nationalismen. Jag ska inte ge mig på att övertyga henne om att hon har fel, utan bara klämma ut lite tankar som inducerades av hennes inlägg.

“Det senaste, återkommande och kanske mest innehållslösa av dessa plattityder i samhällsdebatten är meningen ”alla är lika mycket värda”. Det används som nån slags garant för lika individuella rättigheter. Som om det faktum att vi värderas skulle garantera oss lika behandling. Det är förstås trams.”

I mina ögon: Nej, att alla är lika mycket värda innebär inte att vi värderas, utan raka motsatsen. Om alla är lika mycket värda behöver ingen värderas. Det är en viktig poäng inom liberalismen. Vi har alla ett givet värde just för att vårt väl och ve inte ska bero på hur andra människor värderar oss.

Och att lika rättigheter skulle följa kasualt av lika värde är inte filosofiskt givet. Det kan lika gärna vara tvärt om, beroende på vem du frågar. Eller för den delen att lika värde och rättigheter separat följer av en tredje oberoende faktor. Olika sätt att se de här kausalitetssambanden är intressant att fördjupa sig i, men det får jag göra en annan gång.

“Om nationen Sverige ska bestå, så måste vi acceptera behovet av en gemensam identitet. Den måste inte utgöra svenskhet. Men den måste utgöra något. Och tills liberalerna kommer med ett bättre och realistiskt alternativ så kommer jag lägga min röst hos nationalisterna.”

Om vi hoppar över frågan om huruvida en nation över huvud taget är viktig eller ens önskvärd att hålla ihop, uppstår i Hemske Svens huvud följande fnussel:

Ideologier bygger på olika “logiker”; bakomliggande ideer , resonemang och antaganden. De kan alltså dissekeras och analyseras i mindre delar, var och en för sig.

Gothbarbies kära nationalism kan sägas bygga (bland annat) på geografisk och historisk logik. Ett samhälles utbredning i tid och rum är av hög vikt. Något som inträffar utanför nationens gränser eller innan nationen uppstått är naturligtvis inte relaterat till nationen. Eftersom “nation” är ett luddigt begrepp, blir gränsdragningen av denna tids/rums-faktor väldigt godtycklig. När uppstod nationen Sverige, och vilken geografisk utbredning har den haft? Vilka människor har varit (och är) en del av denna nation? För att besvara detta måste man helt enkelt… hitta på något.

Inom parentes kan nämnas att ett sätt att definiera nationen är med biologisk logik, dvs att en viss genetisk konfiguration utgör kriterium för medborgarskap. Detta kan kallas den bakomliggande logiken bakom en rasistisk ideologi. Även här uppstår problem med gränsdragningar. Exakt vilka gener eller fysiska attribut ska man ha för att klassas som “svensk”? Godtycket slår till igen.

En liberal ideologi försöker i stället minimera godtycket och söker ett mer universellt svar. Medborgarskap och nation är inte intressant. Folk är fria att uppgå i vilka konstellationer de vill, så länge ingen tvingas till någonting. Grunden till denna ordning är naturligtvis alla människors lika rätt och värde. Det enda godtycket här, om det ens kan kallas så, är vad som ska räknas som en människa (vilket oftast säger sig självt), samt varför just alla ska ha lika rättigheter (vilket visserligen kan anses godtyckligt beslutat, men definitivt medför mindre gränsdragningsproblem än alternativet att avgöra vilka kriterier som ska ge vilka rättigheter).

Att finna en helt universellt giltig ideologi är måhända omöjligt, men jag ser gärna att vi hamnar så nära som möjligt. Liberalismens likviderande av godtycke är för mig det mest tilltalande av de alternativ jag sett.

Att det sen lär resultera i en mer splittrad befolkning än en enhetlig nationalistisk stat ser jag som individualist mest som positivt.

Rasism i kristider

Legenderna förtäljer att rasism och främligsfientlighet gror vid dåliga tider. Historien sägs vara full av bevis på detta. Göbbelstyskland på 30-talet och Jimmies bravader under vår senaste depression är några exempel. Så ok, vi säger att det stämmer; rasismen tycks växa när ekonomin går i stöpet.

Men i stöpet för vem? Alla drabbas inte lika hårt när samhället är i kris. Och på vilket sätt ska man drabbas för att bli rasse?  Direktör Wall Enberg kanske förlorade en miljard vid den senaste kraschen, men han har fjorton kvar. Hans plats på behovstrappan påverkas inte. Hans personliga liv påverkas knappt alls. Donald Anka förlorade däremot sitt sketna jobb på margarinfabriken och måste konkurrera med andra arbetslösa i kön till arbetsförmedlingen för att över huvud taget få en inkomst. Enberg förlorade fler slantar, men Ankas liv påverkades betydligt mer. Vem av dem börjar lyssna på Pluton Svea och vifta med järnrör? De flesta skulle nog säga herr Anka. Enberg har knappast något intresse i att börja sparka ut invandrare, de är inget hot mot honom. Om något tjänar han på att de stannar i landet och drar ner lönerna. Donald Anka däremot får svårare att få ett jobb när arbetsförmedlingen är full av Ardalan.

Immanuel Wallerstein (i artikeln “Kapitalismens inneboende spänningar: Universalism kontra rasism och sexism”) har en teori om att kapitalismen är beroende av både rasism och universalism för att hålla nere arbetarnas löner och därmed maximera vinsterna. Universalismen inkluderar alla medborgare, oavsett etnicitet, i arbetsstyrkan så att konkurrensen ökar och lönerna sjunker. Rasismen ser till att det finns en definitiv underklass, de med brunt skinn och de med tuttar, som har de lägsta lönerna och som är de som först sparkas ut från arbetsmarknaden när det oundvikliga stöpet kommer. Rasismen blir alltså ett konkurrensmedel på arbetsmarknaden. Wallerstein sällar sig alltså till dem som anser att växande rasism föregås av dåliga tider och att det är arbetarna, inte kapitalisterna, som står för järnrören (det sistnämnda säger han inte rakt ut, men Hemske Sven tycker att det är en logisk slutsats utifrån Wallersteins resonemang).

Så med ovanstående logik sparkar man gärna nedåt och åt sidorna när ens livssituation är i fara. När samhället krisar och man står ostadigt på behovstrappan blir man rasist. Men med samma logik borde Ardalan i Husby vara den mest rasistiske. Han ligger ju minst lika pyrt till som Donald Anka och borde verkligen vifta järnrör för sin situation.

(Jimmies angängare och numera även en och annan folkpartist skulle nog mena att även Ardalan är rasist, men den frågan lämnar vi därhän tills vidare)
Nej, den här “vedertagna” teorin är knappast vattentät. Att sparka uppåt i dåliga tider torde till att börja med vara minst lika vanligt som nedåt. Ardalan bränner bilar i stället för att heila på stan, och AFA-Torgny röstar rött, bloggar om antiimperialism och kastar gatsten på polisen. Det sammanlagda hatet mot överklassen är minst lika starkt som mot “rasifierade”.

Inget (inklusive järnrörs-Donald) av ovanstående är kanske överdrivet konstruktivt, kan tyckas. Varför ger sig folk hän åt sådant härnt när det kniper? För att det fungerar. Eller i varje fall upplevs fungera. Donalds rasism delas av många, och möjligheterna att påverka är större ju fler man är. Detsamma gäller AFA-Torgny och Ardalan. De är inte ensamma. De är delar av större rörelser. Och det är just för att de är större som rörelserna ses som alternativ. Ytterst få skulle börja dyrka Poseidon i kristider, men den kristne guden är på sina ställen ett alternativ, eftersom det är en befintlig rörelse. Trots att själva gudomen i båda fallen naturligtvis är fullständigt impotent. På samma sätt väljer Donald och Torgny att hetsa mot invandrare respektive kapitalister (och mot varandra!).

Jag säger inte att AFAiter och Jimmiesar inte har några som helst bakomliggande logiker som rättfärdigar deras beteende, men det gäller även andra idéer som på grund av sina minimala anhängarskaror inte får något genomslag alls. Rasism och kravaller är verktyg som används för att de finns.

Innan jag glömmer det, kan jag även nämna ytterligare något om Wallersteins teori om kapitalismens inbyggda rasism. Att rasism i form av slaveri, apartheid och dagens “strukturella förtryck” har följt kapitalismen åt historiskt är inte ett bevis för att de nödvändigtvis är oavhängiga varandra. Även om vi godtar att kapitalismen tjänar på att delar av befolkningen förtrycks så att lönerna hålls nere, är det ingenting som logiskt säger att detta måste ske på rasliga grunder. Wall Enberg bryr sig inte om ifall arbetarna i margarinfabriken är vita eller bruna, han vill bara betala dem så lite som möjligt. Åter igen, rasism kommer till användning just för att den fungerar. Och den fungerar för att den har anhängare. I ett teokratiskt samhälle kanske ateister skulle förtryckas i stället. Wallerstein kan möjligen ha rätt empiriskt, men teoretiskt mejkar det ingen sense.

Kvinnans historiska underordning

Antalet barn som föds brukar sjunka stadigt i takt med att välståndet ökar, det är nog allmänt vedertaget. Att föda och ha hand om barn är ofrånkomligen en exklusivt kvinnlig syssla som tar mycket tid och kraft.

Kvinnans historiska underordning är på ett sätt med tanke på detta inte så konstig, eftersom fler barn under tidigare epoker behövde födas och handhas, och dessutom under ett kortare liv. Kvinnan hade inte tid till mycket annat mellan vaggan och graven.

Det var faktiskt först efter andra världskriget som födslotalen började sjunka till moderna nivåer. Feminismen har alltså inte haft lång tid på sig och ändå uppnått en hel del.

Det ska naturligtvis sägas att man inte nödvändigtvis behöver ha en underordnad roll i samhället bara för att man inte kunde bidra till produktionen i så stor utsträckning. Se bara på medeltidens prästerskap som hade en hög rang trots att de inte skapade något värde.

Man skulle även kunna invända att kvinnorna visserligen behövde föda och amma barnen, men i övrigt mycket väl kunde ploga åkern medan karln sydde påslakan, diskade och bytte blöjor. Men ur effektivitetssynpunkt vore detta väldigt… ineffektivt. Arbetsdelning baserat på komparativa fördelar är grundläggande för en fungerande ekonomi. Sen ska vi visserligen inte uppmuntra eventuella destruktiva maktstrukturer som uppstår som bieffekter ur denna arbetsdelning.