Arbetslöshet och minimilöner

Kanadas Ludwig von Mises-institut har en hel del intressant att komma med. Deras åsikter är rätt förutsägbara (läs konsekventa) , men ofta rimliga och väl formulerade. Bland annat menar de i sedvanlig österrikisk anda att arbetslöshet inte skulle finnas om inte staten reglerade arbetsmarknaden med minimilöner och andra ingrepp. Hemske Sven associerar fritt i ämnet…

When wages are allowed to fluctuate , work will be found to be plentiful enough for anyone willing to do it.

Människan har oändliga behov och begär. Vilket innebär att någon alltid är beredd att betala någon något för något. Frågan är om alla skulle kunna tjäna tillräckligt för att klara sig, dock.

If wages are allowed to adjust, prices will adjust as well to match not only the changes in production costs, but the changes in the income of the population, which more or less directly determines demand. There is little to be gained by merchants selling goods at prices no one can afford.

Priser skulle generellt sjunka eftersom arbete blev billigare, och därför skulle produktionskostnader sjunka. Vilket skulle bidra till möjligheten för företagen att sänka sina priser för att möta efterfrågan från de lågavlönade. Alternativt skulle lågprisalternativ av det mesta bli vanligare.

Det skulle naturligtvis ändå finnas människor som skulle leva väldigt knapert, eller helt sonika svälta. Även om de får någon form av jobb, kan dessa i teorin vara så dåligt betalande att man inte skulle hinna tjäna in en dräglig inkomst oavsett hur mycket man jobbade. Sen att man inte kallar dem arbetslösa “per se” är egentligen semantik. Problemet med arbetslösa är ju inte att de saknar arbete, utan att de inte har råd att leva.

Hur stort detta problem skulle vara kan man ju försöka sia om. I en “låt vara”-ekonomi skulle priserna onekligen kunna sjunka drastiskt, då moms, arbetsgivaravgifter och allehanda profitslukande skatter skulle försvinna för företagen. De vådligt fattiga, sett till inkomst i relation till priser, skulle inte nödvändigtvis bli särskilt många; totalt sett kan det mycket väl vara värre med dagens system.

Marxister talar gärna om hur kapitalet föredrar en hög arbetslöshet eftersom det dels ökar konkurrensen och desperationen bland arbetare och leder till sänkta löner. Och dels att de arbetslösa kan tjäna som avskräckande exempel så att de anställda anstränger sig för att få behålla sina jobb.

Konkurrens om jobben förekommer ju dock naturligtvis oavsett om folk är arbetslösa eller inte. Mycket vill ha mer, så har man väl ett jobb vill man så klart ytterligare förbättra sin position, bland annat genom att konkurrera om bättre jobb.

Det är inte ens arbetslösheten i sig som är det viktiga. Efterfrågan på anställning är ju egentligen bara en effekt av efterfrågan på en inkomst, vilket härrör ur efterfrågan på att leva ett drägligt liv. Att anställning är synonymt med ett drägligt liv är inte logiskt givet. Dikotomin “anställd eller utfattig” är en effekt av den reglerade arbetsmarknaden.

För att knyta ihop säcken, kan vi i alla lägen konstatera att välfärdsstaten håller uppe priserna och håller nere anställningarna. Inget staten gör (bortsett från att avreglera) kan öka företagens efterfrågan på arbetskraft. Och ingenting staten gör kan sänka priserna. Åtminstone totalt och globalt sett. Att “jobben” blivit ett mantra för svenska politiker är därför fullständigt overkligt.

Advertisements

Godtycklig nationalism

Den vanligen liberala Gothbarbie slår ett slag för nationalismen. Jag ska inte ge mig på att övertyga henne om att hon har fel, utan bara klämma ut lite tankar som inducerades av hennes inlägg.

“Det senaste, återkommande och kanske mest innehållslösa av dessa plattityder i samhällsdebatten är meningen ”alla är lika mycket värda”. Det används som nån slags garant för lika individuella rättigheter. Som om det faktum att vi värderas skulle garantera oss lika behandling. Det är förstås trams.”

I mina ögon: Nej, att alla är lika mycket värda innebär inte att vi värderas, utan raka motsatsen. Om alla är lika mycket värda behöver ingen värderas. Det är en viktig poäng inom liberalismen. Vi har alla ett givet värde just för att vårt väl och ve inte ska bero på hur andra människor värderar oss.

Och att lika rättigheter skulle följa kasualt av lika värde är inte filosofiskt givet. Det kan lika gärna vara tvärt om, beroende på vem du frågar. Eller för den delen att lika värde och rättigheter separat följer av en tredje oberoende faktor. Olika sätt att se de här kausalitetssambanden är intressant att fördjupa sig i, men det får jag göra en annan gång.

“Om nationen Sverige ska bestå, så måste vi acceptera behovet av en gemensam identitet. Den måste inte utgöra svenskhet. Men den måste utgöra något. Och tills liberalerna kommer med ett bättre och realistiskt alternativ så kommer jag lägga min röst hos nationalisterna.”

Om vi hoppar över frågan om huruvida en nation över huvud taget är viktig eller ens önskvärd att hålla ihop, uppstår i Hemske Svens huvud följande fnussel:

Ideologier bygger på olika “logiker”; bakomliggande ideer , resonemang och antaganden. De kan alltså dissekeras och analyseras i mindre delar, var och en för sig.

Gothbarbies kära nationalism kan sägas bygga (bland annat) på geografisk och historisk logik. Ett samhälles utbredning i tid och rum är av hög vikt. Något som inträffar utanför nationens gränser eller innan nationen uppstått är naturligtvis inte relaterat till nationen. Eftersom “nation” är ett luddigt begrepp, blir gränsdragningen av denna tids/rums-faktor väldigt godtycklig. När uppstod nationen Sverige, och vilken geografisk utbredning har den haft? Vilka människor har varit (och är) en del av denna nation? För att besvara detta måste man helt enkelt… hitta på något.

Inom parentes kan nämnas att ett sätt att definiera nationen är med biologisk logik, dvs att en viss genetisk konfiguration utgör kriterium för medborgarskap. Detta kan kallas den bakomliggande logiken bakom en rasistisk ideologi. Även här uppstår problem med gränsdragningar. Exakt vilka gener eller fysiska attribut ska man ha för att klassas som “svensk”? Godtycket slår till igen.

En liberal ideologi försöker i stället minimera godtycket och söker ett mer universellt svar. Medborgarskap och nation är inte intressant. Folk är fria att uppgå i vilka konstellationer de vill, så länge ingen tvingas till någonting. Grunden till denna ordning är naturligtvis alla människors lika rätt och värde. Det enda godtycket här, om det ens kan kallas så, är vad som ska räknas som en människa (vilket oftast säger sig självt), samt varför just alla ska ha lika rättigheter (vilket visserligen kan anses godtyckligt beslutat, men definitivt medför mindre gränsdragningsproblem än alternativet att avgöra vilka kriterier som ska ge vilka rättigheter).

Att finna en helt universellt giltig ideologi är måhända omöjligt, men jag ser gärna att vi hamnar så nära som möjligt. Liberalismens likviderande av godtycke är för mig det mest tilltalande av de alternativ jag sett.

Att det sen lär resultera i en mer splittrad befolkning än en enhetlig nationalistisk stat ser jag som individualist mest som positivt.