Shmoo och klasskamp

Satt och gluttade i “Class counts” av sociologen Erik Olin Wright. Första kapitlet tar upp en intressant poäng om klasskamp, illustrerad av ett exempel ur en gammal serietidning, som kan sammanfattas så här:

Den onde kapitalisten är ute och letar billiga arbetare i ett fattigt land. Han förutsätter att invånarna gladeligen med tanke på sina usla förutsättningar kommer att gå med på vad hans gamla arbetare i västvärlden skulle kalla riktiga svältlöner. Förvånande nog är dock ingen intresserad av hans erbjudande, vilket visar sig bero på invånarnas tillgång på en underligt djurart kallad Shmoo. Shmooerna har förmågan att förvandlas till grundläggande krubb, som ris och bönor. Invånarna har alltså fri oändlig tillgång på mat och är inte i så desperat behov av anställning som man kunde tro. Shmooer kan inte förvandlas till lyxmat, så kapitalisten själv har minimal nytta av dem.

Frågan är vad kapitalisten gör nu. Ska han utrota Shmooerna, ta dem åt sig själv, eller något annat? Olin Wright ställer upp en lista över önskvärda utfall som är menad att visa hur ond kapitalisten är, som tjänar på att arbetarnas levnadsvillkor försämras.

Kapitalisten föredrar (i fallande ordning):
1. Bara kapitalisten får Shmoo. Han sparar visserligen bara in några spänn på basmaten den ger honom, men det är ändå en liten förbättring.
2. Ingen får någon Shmoo. Huvudsaken för kapitalisten är att arbetarna INTE får någon Shmoo.
3. Alla får Shmoo. Om arbetarna ändå ska ha Shmoo, kan kapitalisten lika gärna ta en också.
4. Bara arbetarna får Shmoo. Värsta tänkbara scenario för kapitalisten.

Arbetarna föredrar:
1. Alla får Shmoo. De själva tjänar naturligtvis på att ha Shmoo, men de tjänar också en aning på att deras arbetsgivare kapitalisten har några spänn mer att investera i deras arbetaplats.
2. Bara arbetare får Shmoo. Dd själva är som sagt i stort behov av basmat, och dessutom ökar deras förhandlingskraft gentemot arbetsgivaren då de inte är lika desperata.
3. Bara kapitalisten får Shmoo. Han kan som sagt investera yerligare några spänn i arbetsplatsen (förhoppningsvis investerar han inte i robotar så arbetarna blir överflödiga).
4. Ingen får Shmoo. Sämsta tänkbara för arbetarna.

Logiken här är intressant och rimlig. Dock missar den ju att det går att vända på steken. Om kapitalisten hittade en “Shmii” som förvandlades till gratis arbetskraft skulle intresseförhållandena vara omvända. Det är alltså en generell regel, baserad på att alla vill förbättra sin egen situation. Dvs, klass A tjänar på om klass B:s efterfrågan på deras tjänster minskar.

Principiellt är det är alltså ingen som är “ond” här, i varje fall inte ondare än någon annan. Däremot kan det ändå ses som en indikation på att klasskamp existerar; den ene vinner på att den andre förlorar. Sen om det verkligen är sant, ska jag luska vidare i, men det tar vi i kommande inlägg.

(Shmoo och Shmii är naturligtvis symboliska för liknande företeelser som förekommer i verkligheten. Shmoo skulle kunna motsvara ett statligt eller fackligt socialt skyddsnät. Shmii i verkligheten motsvaras av maskiner eller robotar.)

Advertisements