Arbetslöshet och minimilöner

Kanadas Ludwig von Mises-institut har en hel del intressant att komma med. Deras åsikter är rätt förutsägbara (läs konsekventa) , men ofta rimliga och väl formulerade. Bland annat menar de i sedvanlig österrikisk anda att arbetslöshet inte skulle finnas om inte staten reglerade arbetsmarknaden med minimilöner och andra ingrepp. Hemske Sven associerar fritt i ämnet…

When wages are allowed to fluctuate , work will be found to be plentiful enough for anyone willing to do it.

Människan har oändliga behov och begär. Vilket innebär att någon alltid är beredd att betala någon något för något. Frågan är om alla skulle kunna tjäna tillräckligt för att klara sig, dock.

If wages are allowed to adjust, prices will adjust as well to match not only the changes in production costs, but the changes in the income of the population, which more or less directly determines demand. There is little to be gained by merchants selling goods at prices no one can afford.

Priser skulle generellt sjunka eftersom arbete blev billigare, och därför skulle produktionskostnader sjunka. Vilket skulle bidra till möjligheten för företagen att sänka sina priser för att möta efterfrågan från de lågavlönade. Alternativt skulle lågprisalternativ av det mesta bli vanligare.

Det skulle naturligtvis ändå finnas människor som skulle leva väldigt knapert, eller helt sonika svälta. Även om de får någon form av jobb, kan dessa i teorin vara så dåligt betalande att man inte skulle hinna tjäna in en dräglig inkomst oavsett hur mycket man jobbade. Sen att man inte kallar dem arbetslösa “per se” är egentligen semantik. Problemet med arbetslösa är ju inte att de saknar arbete, utan att de inte har råd att leva.

Hur stort detta problem skulle vara kan man ju försöka sia om. I en “låt vara”-ekonomi skulle priserna onekligen kunna sjunka drastiskt, då moms, arbetsgivaravgifter och allehanda profitslukande skatter skulle försvinna för företagen. De vådligt fattiga, sett till inkomst i relation till priser, skulle inte nödvändigtvis bli särskilt många; totalt sett kan det mycket väl vara värre med dagens system.

Marxister talar gärna om hur kapitalet föredrar en hög arbetslöshet eftersom det dels ökar konkurrensen och desperationen bland arbetare och leder till sänkta löner. Och dels att de arbetslösa kan tjäna som avskräckande exempel så att de anställda anstränger sig för att få behålla sina jobb.

Konkurrens om jobben förekommer ju dock naturligtvis oavsett om folk är arbetslösa eller inte. Mycket vill ha mer, så har man väl ett jobb vill man så klart ytterligare förbättra sin position, bland annat genom att konkurrera om bättre jobb.

Det är inte ens arbetslösheten i sig som är det viktiga. Efterfrågan på anställning är ju egentligen bara en effekt av efterfrågan på en inkomst, vilket härrör ur efterfrågan på att leva ett drägligt liv. Att anställning är synonymt med ett drägligt liv är inte logiskt givet. Dikotomin “anställd eller utfattig” är en effekt av den reglerade arbetsmarknaden.

För att knyta ihop säcken, kan vi i alla lägen konstatera att välfärdsstaten håller uppe priserna och håller nere anställningarna. Inget staten gör (bortsett från att avreglera) kan öka företagens efterfrågan på arbetskraft. Och ingenting staten gör kan sänka priserna. Åtminstone totalt och globalt sett. Att “jobben” blivit ett mantra för svenska politiker är därför fullständigt overkligt.

Advertisements

Kulturarbetare och lön

Hej Blekk tycker att kulturarbetare får för dålig lön och behandlas som att de egentligen bara är hobbyister. Som “kulturarbetare” själv, känner jag igen mig i hennes beskrivning men landar inte alls i samma slutsats.

Så sluta säg till din kulturarbetande vän: ”Vad kul att få jobba med sin hobby”. Kulturarbete är som vilket annat arbete som helst. Förutom att vi ofta är underbetalda och står utan semester, fasta anställningar, pensionssparande och sjukdagar. Det är många av oss som älskar vårt arbete (jag till exempel!), men det blir svårare att älska ett arbete som andra förväntar sig att en ska göra som en ”hobby vid sidan av”.

Jag kan sätta min loppbitna ståbaskeps på att de flesta kulturarbetare HADE pysslat med kultur även om vi inte fått betalt (jag vet att jag hade det i varje fall). Som en… Hobby! Jag ser det som fullt rimligt att se det som en ynnest att få betalt för det man gillar att göra. Lagen om tillgång och efterfrågan leder till att jobb som inte är så efterfrågade (för att de är tråkiga till exempel) betalas bättre, för att locka arbetare.

Vad ska vi göra då? Tja, ett sätt är att börja ge betalt till kulturarbetare på samma sätt som alla andra arbetare får betalt. Kulturarbetarna själva ska kräva rimliga löner och arvoden, men det är svårt eftersom arbetsköparen då säger att: ”Äh, jag kan få det billigare (eller gratis) någon annanstans”. Alltså ligger ansvaret hos arbetsköparen.

Ja, uppenbarligen finns det ju en efterfrågan på kultur (även om en rätt stor del är från statligt håll), så jobb finns det ju. Men inte alltid så välbetalda. Frågan där är ju om det beror på att kultur inte är värt mer än så här. Nja, däremot: Att arbeta med kultur är roligt = Många vill arbeta med kultur = Tillgången på kulturarbetare är hög = Konkurrensen mellan kulturarbetare är hög = Man får lov att acceptera lägre löner.

Att ta sig ur denna situation är nog så gott som omöjligt. Att starta ett fack/skrå som kräver högre lön skulle inte funka om inte ALLA potentiella kulturarbetare var delaktiga. Fackmedlemmar skulle bara sänka sin konkurrenskraft gentemot icke-medlemmar genom att kräva högre lön. Och eftersom antalet människor med stor skicklighet i konstnärliga discipliner är ohyggligt stort, just tack vare att det är så roligt att hålla på med, är ett sådant allomfattande fack inte realistiskt.

Om jag inte tycker att det är värt att arbeta för en viss lön, är jag fri att försöka förhandla eller söka ett annat mer välbetalt jobb. Det faktum att jag stannar kvar på ett roligt men dåligt betalt jobb, betyder naturligtvis att jag är rätt nöjd med situationen trots allt.