Shmoo och klasskamp

Satt och gluttade i “Class counts” av sociologen Erik Olin Wright. Första kapitlet tar upp en intressant poäng om klasskamp, illustrerad av ett exempel ur en gammal serietidning, som kan sammanfattas så här:

Den onde kapitalisten är ute och letar billiga arbetare i ett fattigt land. Han förutsätter att invånarna gladeligen med tanke på sina usla förutsättningar kommer att gå med på vad hans gamla arbetare i västvärlden skulle kalla riktiga svältlöner. Förvånande nog är dock ingen intresserad av hans erbjudande, vilket visar sig bero på invånarnas tillgång på en underligt djurart kallad Shmoo. Shmooerna har förmågan att förvandlas till grundläggande krubb, som ris och bönor. Invånarna har alltså fri oändlig tillgång på mat och är inte i så desperat behov av anställning som man kunde tro. Shmooer kan inte förvandlas till lyxmat, så kapitalisten själv har minimal nytta av dem.

Frågan är vad kapitalisten gör nu. Ska han utrota Shmooerna, ta dem åt sig själv, eller något annat? Olin Wright ställer upp en lista över önskvärda utfall som är menad att visa hur ond kapitalisten är, som tjänar på att arbetarnas levnadsvillkor försämras.

Kapitalisten föredrar (i fallande ordning):
1. Bara kapitalisten får Shmoo. Han sparar visserligen bara in några spänn på basmaten den ger honom, men det är ändå en liten förbättring.
2. Ingen får någon Shmoo. Huvudsaken för kapitalisten är att arbetarna INTE får någon Shmoo.
3. Alla får Shmoo. Om arbetarna ändå ska ha Shmoo, kan kapitalisten lika gärna ta en också.
4. Bara arbetarna får Shmoo. Värsta tänkbara scenario för kapitalisten.

Arbetarna föredrar:
1. Alla får Shmoo. De själva tjänar naturligtvis på att ha Shmoo, men de tjänar också en aning på att deras arbetsgivare kapitalisten har några spänn mer att investera i deras arbetaplats.
2. Bara arbetare får Shmoo. Dd själva är som sagt i stort behov av basmat, och dessutom ökar deras förhandlingskraft gentemot arbetsgivaren då de inte är lika desperata.
3. Bara kapitalisten får Shmoo. Han kan som sagt investera yerligare några spänn i arbetsplatsen (förhoppningsvis investerar han inte i robotar så arbetarna blir överflödiga).
4. Ingen får Shmoo. Sämsta tänkbara för arbetarna.

Logiken här är intressant och rimlig. Dock missar den ju att det går att vända på steken. Om kapitalisten hittade en “Shmii” som förvandlades till gratis arbetskraft skulle intresseförhållandena vara omvända. Det är alltså en generell regel, baserad på att alla vill förbättra sin egen situation. Dvs, klass A tjänar på om klass B:s efterfrågan på deras tjänster minskar.

Principiellt är det är alltså ingen som är “ond” här, i varje fall inte ondare än någon annan. Däremot kan det ändå ses som en indikation på att klasskamp existerar; den ene vinner på att den andre förlorar. Sen om det verkligen är sant, ska jag luska vidare i, men det tar vi i kommande inlägg.

(Shmoo och Shmii är naturligtvis symboliska för liknande företeelser som förekommer i verkligheten. Shmoo skulle kunna motsvara ett statligt eller fackligt socialt skyddsnät. Shmii i verkligheten motsvaras av maskiner eller robotar.)

Rasism i kristider

Legenderna förtäljer att rasism och främligsfientlighet gror vid dåliga tider. Historien sägs vara full av bevis på detta. Göbbelstyskland på 30-talet och Jimmies bravader under vår senaste depression är några exempel. Så ok, vi säger att det stämmer; rasismen tycks växa när ekonomin går i stöpet.

Men i stöpet för vem? Alla drabbas inte lika hårt när samhället är i kris. Och på vilket sätt ska man drabbas för att bli rasse?  Direktör Wall Enberg kanske förlorade en miljard vid den senaste kraschen, men han har fjorton kvar. Hans plats på behovstrappan påverkas inte. Hans personliga liv påverkas knappt alls. Donald Anka förlorade däremot sitt sketna jobb på margarinfabriken och måste konkurrera med andra arbetslösa i kön till arbetsförmedlingen för att över huvud taget få en inkomst. Enberg förlorade fler slantar, men Ankas liv påverkades betydligt mer. Vem av dem börjar lyssna på Pluton Svea och vifta med järnrör? De flesta skulle nog säga herr Anka. Enberg har knappast något intresse i att börja sparka ut invandrare, de är inget hot mot honom. Om något tjänar han på att de stannar i landet och drar ner lönerna. Donald Anka däremot får svårare att få ett jobb när arbetsförmedlingen är full av Ardalan.

Immanuel Wallerstein (i artikeln “Kapitalismens inneboende spänningar: Universalism kontra rasism och sexism”) har en teori om att kapitalismen är beroende av både rasism och universalism för att hålla nere arbetarnas löner och därmed maximera vinsterna. Universalismen inkluderar alla medborgare, oavsett etnicitet, i arbetsstyrkan så att konkurrensen ökar och lönerna sjunker. Rasismen ser till att det finns en definitiv underklass, de med brunt skinn och de med tuttar, som har de lägsta lönerna och som är de som först sparkas ut från arbetsmarknaden när det oundvikliga stöpet kommer. Rasismen blir alltså ett konkurrensmedel på arbetsmarknaden. Wallerstein sällar sig alltså till dem som anser att växande rasism föregås av dåliga tider och att det är arbetarna, inte kapitalisterna, som står för järnrören (det sistnämnda säger han inte rakt ut, men Hemske Sven tycker att det är en logisk slutsats utifrån Wallersteins resonemang).

Så med ovanstående logik sparkar man gärna nedåt och åt sidorna när ens livssituation är i fara. När samhället krisar och man står ostadigt på behovstrappan blir man rasist. Men med samma logik borde Ardalan i Husby vara den mest rasistiske. Han ligger ju minst lika pyrt till som Donald Anka och borde verkligen vifta järnrör för sin situation.

(Jimmies angängare och numera även en och annan folkpartist skulle nog mena att även Ardalan är rasist, men den frågan lämnar vi därhän tills vidare)
Nej, den här “vedertagna” teorin är knappast vattentät. Att sparka uppåt i dåliga tider torde till att börja med vara minst lika vanligt som nedåt. Ardalan bränner bilar i stället för att heila på stan, och AFA-Torgny röstar rött, bloggar om antiimperialism och kastar gatsten på polisen. Det sammanlagda hatet mot överklassen är minst lika starkt som mot “rasifierade”.

Inget (inklusive järnrörs-Donald) av ovanstående är kanske överdrivet konstruktivt, kan tyckas. Varför ger sig folk hän åt sådant härnt när det kniper? För att det fungerar. Eller i varje fall upplevs fungera. Donalds rasism delas av många, och möjligheterna att påverka är större ju fler man är. Detsamma gäller AFA-Torgny och Ardalan. De är inte ensamma. De är delar av större rörelser. Och det är just för att de är större som rörelserna ses som alternativ. Ytterst få skulle börja dyrka Poseidon i kristider, men den kristne guden är på sina ställen ett alternativ, eftersom det är en befintlig rörelse. Trots att själva gudomen i båda fallen naturligtvis är fullständigt impotent. På samma sätt väljer Donald och Torgny att hetsa mot invandrare respektive kapitalister (och mot varandra!).

Jag säger inte att AFAiter och Jimmiesar inte har några som helst bakomliggande logiker som rättfärdigar deras beteende, men det gäller även andra idéer som på grund av sina minimala anhängarskaror inte får något genomslag alls. Rasism och kravaller är verktyg som används för att de finns.

Innan jag glömmer det, kan jag även nämna ytterligare något om Wallersteins teori om kapitalismens inbyggda rasism. Att rasism i form av slaveri, apartheid och dagens “strukturella förtryck” har följt kapitalismen åt historiskt är inte ett bevis för att de nödvändigtvis är oavhängiga varandra. Även om vi godtar att kapitalismen tjänar på att delar av befolkningen förtrycks så att lönerna hålls nere, är det ingenting som logiskt säger att detta måste ske på rasliga grunder. Wall Enberg bryr sig inte om ifall arbetarna i margarinfabriken är vita eller bruna, han vill bara betala dem så lite som möjligt. Åter igen, rasism kommer till användning just för att den fungerar. Och den fungerar för att den har anhängare. I ett teokratiskt samhälle kanske ateister skulle förtryckas i stället. Wallerstein kan möjligen ha rätt empiriskt, men teoretiskt mejkar det ingen sense.