Legenderna förtäljer att rasism och främligsfientlighet gror vid dåliga tider. Historien sägs vara full av bevis på detta. Göbbelstyskland på 30-talet och Jimmies bravader under vår senaste depression är några exempel. Så ok, vi säger att det stämmer; rasismen tycks växa när ekonomin går i stöpet.
Men i stöpet för vem? Alla drabbas inte lika hårt när samhället är i kris. Och på vilket sätt ska man drabbas för att bli rasse? Direktör Wall Enberg kanske förlorade en miljard vid den senaste kraschen, men han har fjorton kvar. Hans plats på behovstrappan påverkas inte. Hans personliga liv påverkas knappt alls. Donald Anka förlorade däremot sitt sketna jobb på margarinfabriken och måste konkurrera med andra arbetslösa i kön till arbetsförmedlingen för att över huvud taget få en inkomst. Enberg förlorade fler slantar, men Ankas liv påverkades betydligt mer. Vem av dem börjar lyssna på Pluton Svea och vifta med järnrör? De flesta skulle nog säga herr Anka. Enberg har knappast något intresse i att börja sparka ut invandrare, de är inget hot mot honom. Om något tjänar han på att de stannar i landet och drar ner lönerna. Donald Anka däremot får svårare att få ett jobb när arbetsförmedlingen är full av Ardalan.
Immanuel Wallerstein (i artikeln “Kapitalismens inneboende spänningar: Universalism kontra rasism och sexism”) har en teori om att kapitalismen är beroende av både rasism och universalism för att hålla nere arbetarnas löner och därmed maximera vinsterna. Universalismen inkluderar alla medborgare, oavsett etnicitet, i arbetsstyrkan så att konkurrensen ökar och lönerna sjunker. Rasismen ser till att det finns en definitiv underklass, de med brunt skinn och de med tuttar, som har de lägsta lönerna och som är de som först sparkas ut från arbetsmarknaden när det oundvikliga stöpet kommer. Rasismen blir alltså ett konkurrensmedel på arbetsmarknaden. Wallerstein sällar sig alltså till dem som anser att växande rasism föregås av dåliga tider och att det är arbetarna, inte kapitalisterna, som står för järnrören (det sistnämnda säger han inte rakt ut, men Hemske Sven tycker att det är en logisk slutsats utifrån Wallersteins resonemang).
Så med ovanstående logik sparkar man gärna nedåt och åt sidorna när ens livssituation är i fara. När samhället krisar och man står ostadigt på behovstrappan blir man rasist. Men med samma logik borde Ardalan i Husby vara den mest rasistiske. Han ligger ju minst lika pyrt till som Donald Anka och borde verkligen vifta järnrör för sin situation.
(Jimmies angängare och numera även en och annan folkpartist skulle nog mena att även Ardalan är rasist, men den frågan lämnar vi därhän tills vidare)
Nej, den här “vedertagna” teorin är knappast vattentät. Att sparka uppåt i dåliga tider torde till att börja med vara minst lika vanligt som nedåt. Ardalan bränner bilar i stället för att heila på stan, och AFA-Torgny röstar rött, bloggar om antiimperialism och kastar gatsten på polisen. Det sammanlagda hatet mot överklassen är minst lika starkt som mot “rasifierade”.
Inget (inklusive järnrörs-Donald) av ovanstående är kanske överdrivet konstruktivt, kan tyckas. Varför ger sig folk hän åt sådant härnt när det kniper? För att det fungerar. Eller i varje fall upplevs fungera. Donalds rasism delas av många, och möjligheterna att påverka är större ju fler man är. Detsamma gäller AFA-Torgny och Ardalan. De är inte ensamma. De är delar av större rörelser. Och det är just för att de är större som rörelserna ses som alternativ. Ytterst få skulle börja dyrka Poseidon i kristider, men den kristne guden är på sina ställen ett alternativ, eftersom det är en befintlig rörelse. Trots att själva gudomen i båda fallen naturligtvis är fullständigt impotent. På samma sätt väljer Donald och Torgny att hetsa mot invandrare respektive kapitalister (och mot varandra!).
Jag säger inte att AFAiter och Jimmiesar inte har några som helst bakomliggande logiker som rättfärdigar deras beteende, men det gäller även andra idéer som på grund av sina minimala anhängarskaror inte får något genomslag alls. Rasism och kravaller är verktyg som används för att de finns.
Innan jag glömmer det, kan jag även nämna ytterligare något om Wallersteins teori om kapitalismens inbyggda rasism. Att rasism i form av slaveri, apartheid och dagens “strukturella förtryck” har följt kapitalismen åt historiskt är inte ett bevis för att de nödvändigtvis är oavhängiga varandra. Även om vi godtar att kapitalismen tjänar på att delar av befolkningen förtrycks så att lönerna hålls nere, är det ingenting som logiskt säger att detta måste ske på rasliga grunder. Wall Enberg bryr sig inte om ifall arbetarna i margarinfabriken är vita eller bruna, han vill bara betala dem så lite som möjligt. Åter igen, rasism kommer till användning just för att den fungerar. Och den fungerar för att den har anhängare. I ett teokratiskt samhälle kanske ateister skulle förtryckas i stället. Wallerstein kan möjligen ha rätt empiriskt, men teoretiskt mejkar det ingen sense.
Hemske Sven 