Abort – knepigt men ändå inte

Tapirtanten skriver om abort med anledning av idiotiska kommentarer på en pro-abortvideo. Som liberal kan man inte annat än att hålla med henne på samtliga punkter. Män är naturligtvis lika ansvariga att skydda sig från oönskad graviditet som kvinnor.

Valet till abort ligger ytterst hos den som äger livmodern i fråga. Dvs, ingen man kan tvinga sin partner att genomgå graviditeten. Eller att göra abort för den delen. Att valet ligger i kvinnans händer kan måhända vara en bidragande orsak till att många män inte engagerar sig i en fråga där deras inflytande är minimalt. Ansvaret att skydda sig lämpas över på kvinnan, eftersom hon står för hela risken och hela makten över valet. Moralkonservativt hat mot kvinnor som gör abort kan eventuellt också härledas till detta. Men det kan liksom inte vara på något annat sätt. Man äger sin egen kropp, inte någon annans.

Frågan huruvida abort är mord eller ej är dock knepig. Var går gränsen mellan embryo/foster och människa med rättigheter? Går den nödvändigtvis ens någonstans i livmodern? Det blir godtyckligt hur man än gör, men antagligen ligger vi på en tillräckligt bra kompromissnivå idag.

Det heliga samtycket

Våldtäkt skiljer sig från många andra brott, där det ju sällan råder några tvivel om offrets samtyckande. Om jag misshandlar dig och tar din mobil, blir det ytterst svårt för mig att i rätten få gehör för mitt påstående att du samtyckte till det. Samma princip gäller sannolikt en majoritet av andra brott. Visst kan jag hävda att du frivilligt skänkt mig din mobil, men rätten tar så klart hänsyn till rimligheten i detta påstående. Vad skulle du få ut av att ge bort din mobil? Ingenting, alltså gjorde du det rimligen inte.

Ett våldtäktsmål är svårare. Rätten kan här inte ta för givet att samlaget skett mot din vilja. Sex, till skillnad från misshandel, sker ju normalt under ömsesidigt samtycke.

Samtidigt, i de flesta andra brottsmål krävs det inte att målsägaren ska bevisa att man gjort det klart för den åtalade att man inte samtyckt till handligen. Jag förväntas förutsätta att du inte vill bli av med din mobil under hot om påk. Med samma logik skulle du kunna få mig fälld för våldtäkt för ett knull som du inte alls hade lust med, men ändå i allt väsentligt visade att du accepterade.

Så kan vi förstås inte ha det. Vilken logik kan vi då åberopa? Jo, att rätten måste ta hänsyn till hur det påstådda brottet avviker från normalfallet. Vaginal penetration sker normalt med samtliga inblandade parters samtycke. Trubbigt våld mot huvudet gör det mer sällan. Därför krävs att målsägande bevisar sitt avsaknande av samtycke i det ena fallet, men inte i det andra.

För att ta ett fånigt exempel: Jag tvingar dig mot din vilja att spela Sänka skepp i flera timmar och du är förkrossad. För att inte tumma på rättssäkerheten måste rätten ta i beaktande att du anklagar mig för något som det inte alls är självklart att du inte samtyckt till. I normalfallet spelas ju Sänka skepp under högst (nåja) frivilliga former.

Våldtäkt är, liksom alla former av tvång och våld, oacceptabelt. Samtycke ska naturligtvis alltid eftersträvas, oavsett vad det gäller. Som liberal ligger det till och med nära tillhands att förespråka en legalisering av precis vad som helst som sker under samtycke. Så helig är principen. Men när oenighet uppstår måste rättsäkerheten stå i första rummet. Som Voltaire ungefär sa: “Jag friar hellre en skyldig än hänger en oskyldig”.

En våldtäktslag som innebär omvänd bevisbörda kommer alltså inte på fråga. Att en skärpning av definitionen på vad som ska räknas som visat samtycke skulle hjälpa ett våldtäktsoffer har jag svårt att tro. Ord står fortfarande mot ord, och den åtalade får på sin höjd ljuga en aning extra.

Dessutom, lagar ska påverka laglydiga människors liv i så låg utsträckning som möjligt. Om polisen i sin jakt på olagliga vapen hade kroppsvisitation i vartannat gathörn skulle det innebära en oacceptabel inskränkning i vanliga människors vardag. Samma princip skulle en glidning mot ett “sexkontrakt” innebära. Ett laga krav på skriftligt samtycke vore ju annars en hygglig lösning på problemet, om det inte vore för denna faktor. Och nej, jag vet att sådana kontrakt inte direkt varit på tapeten, men de förslag på samtyckeslag jag sett har antingen lutat ditåt i någon utsträckning eller verkat helt meningslösa.

Nej, påtvingat sex och Sänka skepp kommer tyvärr att förbli svåra att bevisa, tills normalfallet förändras och dessa aktiviteter inte längre till förkrossande övervägande del sker med samtycke.

Feminism och transvestism

Feminister får en del, ofta berättigat, flak från flashbackkukarnas förlovade land rörande deras val av allierade. Att som feminist försvara det misogyna islam kan exempelvis ses som underligt.

Transsexuella och transvestiter är en annan grupp som i de flesta väder kan räkna med sympati från feministiskt håll. Vilket med tanke på feministers syn på könsroller är besynnerligt. Är inte just T-personer rätt troliga att upprätthålla precis de stereotypa könsroller som feminismen vill avskaffa?

Ta Christer Lindarw som exempel. All heder åt karlns normbrytande. Eller? När han antar kvinnlig form, hur gör han för att framstå som så kvinnlig som möjligt? Han anammar stereotypa kvinnliga attribut. Kläder, kroppsspråk, sätt att tala… allt är som hämtat från gröngölingarnas handbok i stereotyp kvinnlighet. Snarare än att bryta mot normer, förstärker han dem genom att dra en tydlig gräns mellan manligt och kvinnligt. En gräns som feminister i andra lägen brukar vara väldigt pigga på att kritisera.

Jag har all respekt för feminismens vurm för sexuella minoriteter (om nu T-personer ska klassas dit) och normbrytande. Men de borde fråga sig om inte lite kritik mot vissa av sina “skyddslingar” vore på sin plats om de vill framstå som konsekventa.

Lägg av nu!

Nu har supervalåret börjat dra igång på riktigt och partierna tar fram sina största släggor. Oppositionen vill till exempel lagstifta om att minst 80% av svenska folket ska kunna se “viktiga idrottsevenemang” såsom OS via fri TV (dvs inte via betalkanaler). Ja, detta är tveklöst en… viktig fråga. Som inte får lämnas åt den fria marknaden att hantera. Ove i Ödeshög kanske måste köpa ett Canal Digital-abonnemang i en månad för att kunna se åttondelsfinalerna i curling. Så kan vi icke ha det.

Man blir så jävla matt. Om staten nu tycker att det är så förbannat viktigt får de väl se till att deras nickedocka SVT slår betalkanalerna i budgivningarna. Jag bävar inför godtycket vid framställandet av en sådan lista med “viktiga evenemang”. På vilka grunder avgör politruskerna vad som är viktigt? Antal tittare? I så fall borde porr och gulliga katter ligga högt på listan.

Och kolla:

Konstitutionsutskottet, KU, tycker att gränsen på 80 procent är för låg. Det är orimligt att 20 procent av befolkningen, eller närmare 2 miljoner människor, inte ska kunna ta del av stora evenemang, menar utskottet.

Jeez… Konstitutionsutskottet är väl ändå menat att syssla med viktigare frågor än det här? Eller “bröd och skådespel åt folket” kanske står i någon hemligstämplad grundlag numera? Nej, KU har visserligen hand om frågor som rör media, men syftet är sannerligen inte att se till att folk får tillgång till underhållning, utan att se till att medborgarna är tillräckligt välunderrättade för att demokratin ska fungera. Det här är ett bevis på hur långt ifrån liberal demokrati (som visserligen är ett fenomen man kan diskutera i sig) Sverige hamnat.

Arbetslöshet och minimilöner

Kanadas Ludwig von Mises-institut har en hel del intressant att komma med. Deras åsikter är rätt förutsägbara (läs konsekventa) , men ofta rimliga och väl formulerade. Bland annat menar de i sedvanlig österrikisk anda att arbetslöshet inte skulle finnas om inte staten reglerade arbetsmarknaden med minimilöner och andra ingrepp. Hemske Sven associerar fritt i ämnet…

When wages are allowed to fluctuate , work will be found to be plentiful enough for anyone willing to do it.

Människan har oändliga behov och begär. Vilket innebär att någon alltid är beredd att betala någon något för något. Frågan är om alla skulle kunna tjäna tillräckligt för att klara sig, dock.

If wages are allowed to adjust, prices will adjust as well to match not only the changes in production costs, but the changes in the income of the population, which more or less directly determines demand. There is little to be gained by merchants selling goods at prices no one can afford.

Priser skulle generellt sjunka eftersom arbete blev billigare, och därför skulle produktionskostnader sjunka. Vilket skulle bidra till möjligheten för företagen att sänka sina priser för att möta efterfrågan från de lågavlönade. Alternativt skulle lågprisalternativ av det mesta bli vanligare.

Det skulle naturligtvis ändå finnas människor som skulle leva väldigt knapert, eller helt sonika svälta. Även om de får någon form av jobb, kan dessa i teorin vara så dåligt betalande att man inte skulle hinna tjäna in en dräglig inkomst oavsett hur mycket man jobbade. Sen att man inte kallar dem arbetslösa “per se” är egentligen semantik. Problemet med arbetslösa är ju inte att de saknar arbete, utan att de inte har råd att leva.

Hur stort detta problem skulle vara kan man ju försöka sia om. I en “låt vara”-ekonomi skulle priserna onekligen kunna sjunka drastiskt, då moms, arbetsgivaravgifter och allehanda profitslukande skatter skulle försvinna för företagen. De vådligt fattiga, sett till inkomst i relation till priser, skulle inte nödvändigtvis bli särskilt många; totalt sett kan det mycket väl vara värre med dagens system.

Marxister talar gärna om hur kapitalet föredrar en hög arbetslöshet eftersom det dels ökar konkurrensen och desperationen bland arbetare och leder till sänkta löner. Och dels att de arbetslösa kan tjäna som avskräckande exempel så att de anställda anstränger sig för att få behålla sina jobb.

Konkurrens om jobben förekommer ju dock naturligtvis oavsett om folk är arbetslösa eller inte. Mycket vill ha mer, så har man väl ett jobb vill man så klart ytterligare förbättra sin position, bland annat genom att konkurrera om bättre jobb.

Det är inte ens arbetslösheten i sig som är det viktiga. Efterfrågan på anställning är ju egentligen bara en effekt av efterfrågan på en inkomst, vilket härrör ur efterfrågan på att leva ett drägligt liv. Att anställning är synonymt med ett drägligt liv är inte logiskt givet. Dikotomin “anställd eller utfattig” är en effekt av den reglerade arbetsmarknaden.

För att knyta ihop säcken, kan vi i alla lägen konstatera att välfärdsstaten håller uppe priserna och håller nere anställningarna. Inget staten gör (bortsett från att avreglera) kan öka företagens efterfrågan på arbetskraft. Och ingenting staten gör kan sänka priserna. Åtminstone totalt och globalt sett. Att “jobben” blivit ett mantra för svenska politiker är därför fullständigt overkligt.

Föräldrar roten till allt ont

Läroplanen och lärarutbildningen behöver inte ändras, uppenbarligen. Visst, frågan är hur mycket mer förändringar systemet tål i dagsläget efter allt fifflande det senaste decenniet. Men skolan funkar inte. Ungarna är obildade, stökiga och ointresserade. Lärarna är obildade, utbrända och överarbetade. Rektorer och skolledningar är obildade, byråkratiska och arroganta. Föräldrar är obildade, gnälliga och ointresserade. Skolverk och politiker är… verk och politiker, nuff said. Det är min måttligt professionella men ändå korrekta uppfattning.

Hela kedjan är infekterad. Var ska man operera? Satsar man på elevledet, kommer det snabbt förgås av sopiga lärare och föräldrar. Satsar man på lärarna kommer ungarna, ledningen och föräldrarna att förstöra alltihop. Man måste antingen bota varje länk i kedjan samtidigt, eller hitta den första länken och ta itu med den. Men vilken är den första länken?

Eleverna är inte roten till det onda, även om de förmodligen är det värsta symptomet. Eleverna formas och ansvaras för av föräldrarna i första hand. Det är föräldrarnas ansvar att förbereda sina barn inför skolstart, och under skolgången bidra med kompletterande och förtydligande kunskap. Detta ansvar tycks allt färre ta på allvar. Ok att många föräldrar tycks vara obildade och allmänt ovärda människor, men de är väl i varje fall smartare än sina barn? Någonting måste de ha att lära ut.

Jag vet femåringar som knappt kan prata. Jag vet niondeklassare som inte kan klockan. Jag vet sjätteklassare som inte kan skilja på bokstäverna b och d. Visst, sådana här saker ska så klart skolsystemet snappa upp, men det är ofta så pass elementära saker, och i så stor mängd, att det blir hopplöst. Lärarna tvingas varje år repetera de mest grundläggande koncepten i varenda ämne. Eleverna har helt enkelt för dåligt intellektuellt stöd hemifrån.

Föräldrar, ni behöver inte nödvändigtvis ta på er något samhällsansvar, men ni måste för håvete ta på er ansvaret för att era barn inte växer upp till lallande vegetabilier! Dessa lallande vegetabilier blir sedan våra lärare, rektorer, politiker och föräldrar. Vad bra det kommer bli.

Kulturarbetare och lön

Hej Blekk tycker att kulturarbetare får för dålig lön och behandlas som att de egentligen bara är hobbyister. Som “kulturarbetare” själv, känner jag igen mig i hennes beskrivning men landar inte alls i samma slutsats.

Så sluta säg till din kulturarbetande vän: ”Vad kul att få jobba med sin hobby”. Kulturarbete är som vilket annat arbete som helst. Förutom att vi ofta är underbetalda och står utan semester, fasta anställningar, pensionssparande och sjukdagar. Det är många av oss som älskar vårt arbete (jag till exempel!), men det blir svårare att älska ett arbete som andra förväntar sig att en ska göra som en ”hobby vid sidan av”.

Jag kan sätta min loppbitna ståbaskeps på att de flesta kulturarbetare HADE pysslat med kultur även om vi inte fått betalt (jag vet att jag hade det i varje fall). Som en… Hobby! Jag ser det som fullt rimligt att se det som en ynnest att få betalt för det man gillar att göra. Lagen om tillgång och efterfrågan leder till att jobb som inte är så efterfrågade (för att de är tråkiga till exempel) betalas bättre, för att locka arbetare.

Vad ska vi göra då? Tja, ett sätt är att börja ge betalt till kulturarbetare på samma sätt som alla andra arbetare får betalt. Kulturarbetarna själva ska kräva rimliga löner och arvoden, men det är svårt eftersom arbetsköparen då säger att: ”Äh, jag kan få det billigare (eller gratis) någon annanstans”. Alltså ligger ansvaret hos arbetsköparen.

Ja, uppenbarligen finns det ju en efterfrågan på kultur (även om en rätt stor del är från statligt håll), så jobb finns det ju. Men inte alltid så välbetalda. Frågan där är ju om det beror på att kultur inte är värt mer än så här. Nja, däremot: Att arbeta med kultur är roligt = Många vill arbeta med kultur = Tillgången på kulturarbetare är hög = Konkurrensen mellan kulturarbetare är hög = Man får lov att acceptera lägre löner.

Att ta sig ur denna situation är nog så gott som omöjligt. Att starta ett fack/skrå som kräver högre lön skulle inte funka om inte ALLA potentiella kulturarbetare var delaktiga. Fackmedlemmar skulle bara sänka sin konkurrenskraft gentemot icke-medlemmar genom att kräva högre lön. Och eftersom antalet människor med stor skicklighet i konstnärliga discipliner är ohyggligt stort, just tack vare att det är så roligt att hålla på med, är ett sådant allomfattande fack inte realistiskt.

Om jag inte tycker att det är värt att arbeta för en viss lön, är jag fri att försöka förhandla eller söka ett annat mer välbetalt jobb. Det faktum att jag stannar kvar på ett roligt men dåligt betalt jobb, betyder naturligtvis att jag är rätt nöjd med situationen trots allt.

Shmoo och klasskamp

Satt och gluttade i “Class counts” av sociologen Erik Olin Wright. Första kapitlet tar upp en intressant poäng om klasskamp, illustrerad av ett exempel ur en gammal serietidning, som kan sammanfattas så här:

Den onde kapitalisten är ute och letar billiga arbetare i ett fattigt land. Han förutsätter att invånarna gladeligen med tanke på sina usla förutsättningar kommer att gå med på vad hans gamla arbetare i västvärlden skulle kalla riktiga svältlöner. Förvånande nog är dock ingen intresserad av hans erbjudande, vilket visar sig bero på invånarnas tillgång på en underligt djurart kallad Shmoo. Shmooerna har förmågan att förvandlas till grundläggande krubb, som ris och bönor. Invånarna har alltså fri oändlig tillgång på mat och är inte i så desperat behov av anställning som man kunde tro. Shmooer kan inte förvandlas till lyxmat, så kapitalisten själv har minimal nytta av dem.

Frågan är vad kapitalisten gör nu. Ska han utrota Shmooerna, ta dem åt sig själv, eller något annat? Olin Wright ställer upp en lista över önskvärda utfall som är menad att visa hur ond kapitalisten är, som tjänar på att arbetarnas levnadsvillkor försämras.

Kapitalisten föredrar (i fallande ordning):
1. Bara kapitalisten får Shmoo. Han sparar visserligen bara in några spänn på basmaten den ger honom, men det är ändå en liten förbättring.
2. Ingen får någon Shmoo. Huvudsaken för kapitalisten är att arbetarna INTE får någon Shmoo.
3. Alla får Shmoo. Om arbetarna ändå ska ha Shmoo, kan kapitalisten lika gärna ta en också.
4. Bara arbetarna får Shmoo. Värsta tänkbara scenario för kapitalisten.

Arbetarna föredrar:
1. Alla får Shmoo. De själva tjänar naturligtvis på att ha Shmoo, men de tjänar också en aning på att deras arbetsgivare kapitalisten har några spänn mer att investera i deras arbetaplats.
2. Bara arbetare får Shmoo. Dd själva är som sagt i stort behov av basmat, och dessutom ökar deras förhandlingskraft gentemot arbetsgivaren då de inte är lika desperata.
3. Bara kapitalisten får Shmoo. Han kan som sagt investera yerligare några spänn i arbetsplatsen (förhoppningsvis investerar han inte i robotar så arbetarna blir överflödiga).
4. Ingen får Shmoo. Sämsta tänkbara för arbetarna.

Logiken här är intressant och rimlig. Dock missar den ju att det går att vända på steken. Om kapitalisten hittade en “Shmii” som förvandlades till gratis arbetskraft skulle intresseförhållandena vara omvända. Det är alltså en generell regel, baserad på att alla vill förbättra sin egen situation. Dvs, klass A tjänar på om klass B:s efterfrågan på deras tjänster minskar.

Principiellt är det är alltså ingen som är “ond” här, i varje fall inte ondare än någon annan. Däremot kan det ändå ses som en indikation på att klasskamp existerar; den ene vinner på att den andre förlorar. Sen om det verkligen är sant, ska jag luska vidare i, men det tar vi i kommande inlägg.

(Shmoo och Shmii är naturligtvis symboliska för liknande företeelser som förekommer i verkligheten. Shmoo skulle kunna motsvara ett statligt eller fackligt socialt skyddsnät. Shmii i verkligheten motsvaras av maskiner eller robotar.)

Godtycklig kreationism

Kreationism är knappast ett allvarligt problem i Sverige, men hänger man på Youtube är det lätt att sitta i timmar och gapa framför fascinerande debatter över sådant som känns fullkomligt medeltida och främmande. Det är nästan lite exotiskt.

En sak kreationister har väldigt svårt att köpa är slumpmässigheten bakom evolutionen. Att människan skapats av en tillfällighet (eller snarare en myriad tillfälligheter) menar de är fullständigt osannolikt. Och visst, sannolikheten att allt skulle bli som det nu är, var bra låg. Men det hände. Man kan knappast beskylla mänskligheten för att vara fulländad. Om slumpen artat sig annorlunda någonstans under vägen, kanske vi hade varit ännu smartare och med skarpare sinnen och större kukar än vi har idag. Alternativt håriga, dreglande troglodyter med svans och ett ofantligt intresse för Bingolotto. Alla tänkbara utfall av evolutionen kan ses som så gott som osannolika, men lyckohjulet måste ju stanna någonstans (för att vara petig stannar det ju inte ens, utan evolutionen rullar naturligtvis vidare. Men låt oss ta en snapshot på var vi står just idag).

Alternativet att vi skulle ha skapats av en gud kan på sätt och vis också ses som slumpmässigt. Han kunde ha skapat precis vad som helst, allsmäktig som han är. Varför inte fimpa blindtarmen till exempel? Eller ge oss lite sjyssta vingar? Men nej, vi skapades just så här. Att vår arts hela beskaffenhet beror på en enskild entitets totala godtycke… Det är ju fullständigt fantastiskt osannolikt att någon någonsin kan ha uppfattat det som en rimlig och tröstande tanke.

Godtycklig nationalism

Den vanligen liberala Gothbarbie slår ett slag för nationalismen. Jag ska inte ge mig på att övertyga henne om att hon har fel, utan bara klämma ut lite tankar som inducerades av hennes inlägg.

“Det senaste, återkommande och kanske mest innehållslösa av dessa plattityder i samhällsdebatten är meningen ”alla är lika mycket värda”. Det används som nån slags garant för lika individuella rättigheter. Som om det faktum att vi värderas skulle garantera oss lika behandling. Det är förstås trams.”

I mina ögon: Nej, att alla är lika mycket värda innebär inte att vi värderas, utan raka motsatsen. Om alla är lika mycket värda behöver ingen värderas. Det är en viktig poäng inom liberalismen. Vi har alla ett givet värde just för att vårt väl och ve inte ska bero på hur andra människor värderar oss.

Och att lika rättigheter skulle följa kasualt av lika värde är inte filosofiskt givet. Det kan lika gärna vara tvärt om, beroende på vem du frågar. Eller för den delen att lika värde och rättigheter separat följer av en tredje oberoende faktor. Olika sätt att se de här kausalitetssambanden är intressant att fördjupa sig i, men det får jag göra en annan gång.

“Om nationen Sverige ska bestå, så måste vi acceptera behovet av en gemensam identitet. Den måste inte utgöra svenskhet. Men den måste utgöra något. Och tills liberalerna kommer med ett bättre och realistiskt alternativ så kommer jag lägga min röst hos nationalisterna.”

Om vi hoppar över frågan om huruvida en nation över huvud taget är viktig eller ens önskvärd att hålla ihop, uppstår i Hemske Svens huvud följande fnussel:

Ideologier bygger på olika “logiker”; bakomliggande ideer , resonemang och antaganden. De kan alltså dissekeras och analyseras i mindre delar, var och en för sig.

Gothbarbies kära nationalism kan sägas bygga (bland annat) på geografisk och historisk logik. Ett samhälles utbredning i tid och rum är av hög vikt. Något som inträffar utanför nationens gränser eller innan nationen uppstått är naturligtvis inte relaterat till nationen. Eftersom “nation” är ett luddigt begrepp, blir gränsdragningen av denna tids/rums-faktor väldigt godtycklig. När uppstod nationen Sverige, och vilken geografisk utbredning har den haft? Vilka människor har varit (och är) en del av denna nation? För att besvara detta måste man helt enkelt… hitta på något.

Inom parentes kan nämnas att ett sätt att definiera nationen är med biologisk logik, dvs att en viss genetisk konfiguration utgör kriterium för medborgarskap. Detta kan kallas den bakomliggande logiken bakom en rasistisk ideologi. Även här uppstår problem med gränsdragningar. Exakt vilka gener eller fysiska attribut ska man ha för att klassas som “svensk”? Godtycket slår till igen.

En liberal ideologi försöker i stället minimera godtycket och söker ett mer universellt svar. Medborgarskap och nation är inte intressant. Folk är fria att uppgå i vilka konstellationer de vill, så länge ingen tvingas till någonting. Grunden till denna ordning är naturligtvis alla människors lika rätt och värde. Det enda godtycket här, om det ens kan kallas så, är vad som ska räknas som en människa (vilket oftast säger sig självt), samt varför just alla ska ha lika rättigheter (vilket visserligen kan anses godtyckligt beslutat, men definitivt medför mindre gränsdragningsproblem än alternativet att avgöra vilka kriterier som ska ge vilka rättigheter).

Att finna en helt universellt giltig ideologi är måhända omöjligt, men jag ser gärna att vi hamnar så nära som möjligt. Liberalismens likviderande av godtycke är för mig det mest tilltalande av de alternativ jag sett.

Att det sen lär resultera i en mer splittrad befolkning än en enhetlig nationalistisk stat ser jag som individualist mest som positivt.