Den vanligen liberala Gothbarbie slår ett slag för nationalismen. Jag ska inte ge mig på att övertyga henne om att hon har fel, utan bara klämma ut lite tankar som inducerades av hennes inlägg.
“Det senaste, återkommande och kanske mest innehållslösa av dessa plattityder i samhällsdebatten är meningen ”alla är lika mycket värda”. Det används som nån slags garant för lika individuella rättigheter. Som om det faktum att vi värderas skulle garantera oss lika behandling. Det är förstås trams.”
I mina ögon: Nej, att alla är lika mycket värda innebär inte att vi värderas, utan raka motsatsen. Om alla är lika mycket värda behöver ingen värderas. Det är en viktig poäng inom liberalismen. Vi har alla ett givet värde just för att vårt väl och ve inte ska bero på hur andra människor värderar oss.
Och att lika rättigheter skulle följa kasualt av lika värde är inte filosofiskt givet. Det kan lika gärna vara tvärt om, beroende på vem du frågar. Eller för den delen att lika värde och rättigheter separat följer av en tredje oberoende faktor. Olika sätt att se de här kausalitetssambanden är intressant att fördjupa sig i, men det får jag göra en annan gång.
“Om nationen Sverige ska bestå, så måste vi acceptera behovet av en gemensam identitet. Den måste inte utgöra svenskhet. Men den måste utgöra något. Och tills liberalerna kommer med ett bättre och realistiskt alternativ så kommer jag lägga min röst hos nationalisterna.”
Om vi hoppar över frågan om huruvida en nation över huvud taget är viktig eller ens önskvärd att hålla ihop, uppstår i Hemske Svens huvud följande fnussel:
Ideologier bygger på olika “logiker”; bakomliggande ideer , resonemang och antaganden. De kan alltså dissekeras och analyseras i mindre delar, var och en för sig.
Gothbarbies kära nationalism kan sägas bygga (bland annat) på geografisk och historisk logik. Ett samhälles utbredning i tid och rum är av hög vikt. Något som inträffar utanför nationens gränser eller innan nationen uppstått är naturligtvis inte relaterat till nationen. Eftersom “nation” är ett luddigt begrepp, blir gränsdragningen av denna tids/rums-faktor väldigt godtycklig. När uppstod nationen Sverige, och vilken geografisk utbredning har den haft? Vilka människor har varit (och är) en del av denna nation? För att besvara detta måste man helt enkelt… hitta på något.
Inom parentes kan nämnas att ett sätt att definiera nationen är med biologisk logik, dvs att en viss genetisk konfiguration utgör kriterium för medborgarskap. Detta kan kallas den bakomliggande logiken bakom en rasistisk ideologi. Även här uppstår problem med gränsdragningar. Exakt vilka gener eller fysiska attribut ska man ha för att klassas som “svensk”? Godtycket slår till igen.
En liberal ideologi försöker i stället minimera godtycket och söker ett mer universellt svar. Medborgarskap och nation är inte intressant. Folk är fria att uppgå i vilka konstellationer de vill, så länge ingen tvingas till någonting. Grunden till denna ordning är naturligtvis alla människors lika rätt och värde. Det enda godtycket här, om det ens kan kallas så, är vad som ska räknas som en människa (vilket oftast säger sig självt), samt varför just alla ska ha lika rättigheter (vilket visserligen kan anses godtyckligt beslutat, men definitivt medför mindre gränsdragningsproblem än alternativet att avgöra vilka kriterier som ska ge vilka rättigheter).
Att finna en helt universellt giltig ideologi är måhända omöjligt, men jag ser gärna att vi hamnar så nära som möjligt. Liberalismens likviderande av godtycke är för mig det mest tilltalande av de alternativ jag sett.
Att det sen lär resultera i en mer splittrad befolkning än en enhetlig nationalistisk stat ser jag som individualist mest som positivt.